Detta är ingen blogg, men jag ville skapa mig utrymmet att lägga ut texten ganska långt för att kommentera veckans debatt kring den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh. Jag har aldrig varit medlem i Vänsterpartiet, men jag har vid tillfällen röstat på partiet i allmänna val. Jag var en av dem som blev våldsamt besviken på Kakabevehs spridande av vidrig rasistisk propaganda. På ett olyckligt sätt kom jag själv att starta en privat Facebook-debatt där Kakabaveh anklagades för att under en längre tid ge uttryck för öppen islamofobi. Jag spekulerar också kring hur Vänsterpartiets ledning kommer att handlägga den här frågan för att få henne utesluten. I onsdags eftermiddag skrev jag så här på min privata Faccebook-sida:
”Jag har länge imponerats av det arbete Amineh Kakabave
gjort för att uppmärksamma hedersrelaterat våld och hot. Den kritik hon möts av
i sitt eget parti har många gånger varit enfaldig, slarvig och osaklig. Som
riksdagsledamot har man ett särskilt ansvar att kontrollera vad det är för
information man delar på sociala medier. Det går inte skylla ifrån sig. Jo,
visst noterar jag att Vänsterpartiet reagerar olika på vilken fråga och vilken företrädare
det handlar om. När Rossana Dinamarca för några veckor sedan spred lösa
spekulationer om ett förmodat självmord i Uppsala höjdes inga röster på bättre
källkritik, och olyckan Lars Ohly har fått sprida antisemitisk dynga utan att
det kommit någon kritik och skrammel om uteslutning från partiet. Och det är
klart att det här utnyttjas i en intern partipolitisk maktstrid. Men det hjälps
inte. Det här tycks handla om direkt rasistisk propaganda mot den somaliska
minoriteten i Sverige, fabricerad av en nazistisk organisation. Sådant får man
aldrig bli avsändare för.”
Detta var en kommentar till en artikel i Vänsterpartistiska Flamman där partisekreteraren Aron
Etzler bland annat öppnade för att det inträffade kunde bli ett
uteslutningsärende. Vid den här tiden hade emellertid inte Vänsterpartiet gått
ut med någon officiell ursäkt. Ungefär samtidigt presenterade
Kakabave själv en ursäkt på hemsidan för sin organisation Varken hora eller kuvad (VHEK). I den
debatt som följde i tråden deltog bland andra en av mina FB-vänner som är partikamrat
och riksdagskollega med Kakabaveh. Detta är en person som jag alltid haft den
största respekt för, och som nu gav sin syn på det inträffade:
”Det är förstås beklagligt att ha råkat sprida nazistisk
propaganda, men jag måste nog säga att det är minst lika beklagligt att ha en
syn på muslimer i Sverige, som sammanfaller med den som filmfalsariet vill
etablera.”
Men en sådan formulering flyttas faktiskt fokus bort från
själva delningen av ett nazistiskt filmklipp (den handling som gjort mig så
besviken på Kakabaveh) till att vidgas till att handla om hennes feministiska
arbete i sin helhet. Riksdagsledamoten kallade detta opinionsarbete för
islamofobiskt och menade att Kakabave stod för ett ”omfamnande av idén om
muslimer som en ockupationsstyrka”.
På Expressens nätsida kunde man nu läsa att Kakabaveh ända
sedan i somras upplevde sig mobbad av sina partikolegor. Det här väcker några
oroande frågor: Varför hade hon inte fått hjälp av sitt parti att formulera
och nå ut med sin ursäkt? Varför hade denna ursäkt inte lagts upp som
pressmeddelande på partiets hemsida? Det borde rimligen ligga i Vänsterpartiets
intresse att snabbt nå ut så brett som möjligt med detta klargörande. Var det
så att Kakabave inte fick ta del av de kansliresurser som en riksdagsledamot
normalt har rätt till för att kunna sköta sitt arbete? Det var ju nu hon
behövde denna hjälp för att kunna återvinna det förtroende som hon själv äventyrat.
Och så var det där med islamofobi. Islamofobi handlar men syn på islam som
en religion som är oförenlig med demokratiska fri- och rättigheter, den utgår
från en tankefigur som skiljer ”de” (muslinerna) från ”oss” (västliga
demokrater), och här finns också en övergripande idé om att den västerländska
civilisationen skulle vara hotad av muslimsk migration och barnafödande. Att
tala om muslimer som en ockupationsstyrka är skolboksexemplet på islamofobi.
Men hade verkligen Kakabave (bortsett från den upprörande postningen på
Facebook) uttryckt något sådant? Jag
satte mig att läsa ett flertal debattartiklar, programförklaringstexter för
VHEK (en organisation som bland sina sammarbetspartners listar Rädda Barnen,
Röda Korset och en rad etablerade organisationer som arbetar för feminism och
mot våld mot kvinnor). Jag skummade igenom stora delar av organisationens
senaste undersökning där Amineh är en av författarna. Jag hittade inte några
formuleringar som skulle ge stöd för att hon omfamnar denna ockupationsteori. I
hennes texter fanns naturligtvis en kritik mot religiös fundamentalism, men det
gör det i Vänsterpartiets utrikespolitiska proklamationer också. Istället
handlar de artiklar som jag läste om ett könsförtryck som drabbar unga flickor
(ofta med en islamsk tro) i svenska förorter.
I den debatt om förortsfeminism som Kakabeveh vad med om att starta i somras höll sig partiledningen passiva i offentligheten. I Aftonbladet gjordes något som
säkert skulle se ut som ett officiellt bemötande mot Kakabeveh (hon nämns inte
vid namn i artikeln, men den som fattar fattar). Artikeln hade snotts ihop av
några partihöjdare (Christina Höj Larsen, Aron Etzler och Rossana Dinamarca) som
ondgjorde sig över ”vänsterdebattörer” som ”underkänner politikens förmåga att
skapa samhällsförändring genom generell välfärd och jämlikhet”. Anklagelsen är
både obegripligt och obelagd, men innehåller faktiskt inga beskyllningar om
islamofobi. Så vid vilken tidpunkt skulle det ha blivit rimligt att påstå att
Kakabeh blivit en anhängare av islamofobiska konspirationsteorier? I Flamman framfördes det upprepade gånger
kritik mot hur partiledningen bemött Kakabaveh. Det var antirasistiska Expo som först publicerade nyheten om den rasistiska länken. Jag håller Expo som en
tillförlitlig källa när det gäller att bevaka rasistiska uttryck i offentligheten, men de har uppenbarligen inte heller hittat något de reagerat på förens i
tisdags.
I den tråddebatt med den vänsterpartistiledamoten som jag var involverad i försökte jag få svar på två frågor:
Vilka belägg fanns det egentligen för att Kakabave spridit denna teori om en
förmodad muslimsk ockupationsstyrka? (Det kunde ju finnas texter som jag missat)
Och: Varför fick inte Kakabave hjälp med att lägga upp sin ursäkt på Vänsterpartiets
hemsida? Jag fick inget svar.
Jag blev mer illa till mods. Hade jag låtit min diskussionstråd
bli en tummelplats för den mobbning som Kakabave sade sig vara utsatt för av
sina partikollegor? Här kastades det ju ut beskyllningar som var obestyrkta och
som hon inte hade möjlighet att bemöta. Jag skrev ett mail till Kakabave som snabbt
svarade. Nej, hon omfamnade inte de islamofobiska föreställningar som antytts
på min debatt-tråd. Och nej, hon hade inte erbjudits någon hjälp med att nå ut
med sin ursäkt via partiets officiella kanaler. Detta beklagade hon sig över.
Men så kom det faktiskt ett officiellt avståndstagande och
ursäkt, presenterat som ett pressmeddelande på Vänsterpartiets hemsida. (Relativt
hur länge ”Kirunasvenskarnas” anhöriga fick vänta på partiets officiella ursäkt
så var det förvisso snabbt agerat.) Någon av de avlönade på riksdagskansliet
hade tydligen plötsligt fått för sig att göra sitt jobb. Kakabave gavs nu möjlighet
att be om ursäkt på sitt eget partis forum. Hon poängterade att islamofobi var
ett stort problem i Sverige som måste bekämpas. I samma presskommuniké förklarade
partisekreteraren följande:
”Det är ett viktigt första steg att Amineh Kakabaveh nu här
har bett om ursäkt. Hon har nu en resa att göra för att återskapa ett
förtroende. Mycket av fortsättningen kommer att bero på Amineh Kakabaveh
agerande. Jag tror det är väldigt viktigt för henne att folk uppfattar att hon
menar detta uppriktigt.”
Det ligger naturligtvis mycket i det som partisekreteraren
säger här. Förtroende kan snabbt raseras och kan ta lång tid att bygga upp. Det
räcker inte med offentliga avståndstaganden. Men en ursäkt är ett första steg.
Så blev det fredag och plötslig hade partisekreteraren bytt
fot, för nu lät set såhär:
”Trots den ursäkt som vi igår publicera [sic!] från
Kakabaveh så upplever vi just nu inte att hon förstår allvaret i situationen.
Människor kan göra fel, till och med allvarliga fel. Det viktiga är att man då
står för det man har gjort och agerar utifrån det.”
Ursäkten från gårdagen ogiltigförklarades. Om det torsdagen varit viktigt att Kakabeve arbetade för att återvinna förtroende så
var det på fredagen viktigare för partisekreteraren att offentligt underminera
detta förtroendeskapande arbete. På ett slående patriarkalt och maktfullkomligt
språk förklarade han vidare att Kakabave agerat på ett sätt som ”skadar partiet”,
men också ”sig själv”. Men för dessa påståenden – dåligt draperade som ett
försök till att visa omsorg om någon som skadar sig själv - gavs inga belägg
eller exempel. Istället följdes harangen upp med ett krav: ”Därför kräver vi nu
att hon tar en time out från sitt politiska arbete.” Men vilka är det ”vi” som
partisekreteraren talar för? Hade partiets styrelse enats om detta uttalande? Eller
dess verkställande utskott? Det framgick inte av pressmeddelandet. Ett parti har
överhuvudtaget ingen möjlighet att stänga av en riksdagsledamot. Denne är vald av
svenska folket. Därför är också ett krav på en ”time out” (en basketterm varken finns i den svenska konstitutionen eller i Vänsterpartiets stadgar ) fullständigt innehållslöst. Men Etzler
hade alltså konstaterat att Kakabveh ”allvarligt skadat partiet”. I partiets
stadgar finns det reglerat hur vilka befogenheter partiledningen har när någon
uppträder på ett sätt som motsvarar denna exakta ordalydelse:
” § 146. Medlem som uppträder mot partiets program, bryter
mot stadgarna, tillhör konkurrerande politiskt parti eller på annat sätt
allvarligt skadar partiet kan uteslutas.”
Jämte detta har verkställandeutskottet rätten att
tillfälligt ”suspendera” en medlem fram till nästkommande partistyrelsemöte.
Men varför satte man inte igång ett uteslutningsärende? Den frågan har
partisekreteraren låtit bli att svara på. Därför får han också finna sig i att
det börjar spekuleras. Själv har jag en teori som jag tänker hålla för sann
fram tills någon överbevisat mig om motsatsen.
Om en vecka håller Vänsterpartiet kongress. Kongressen är
partiets högsta beslutande organ och kan alltså överpröva partistyrelsens
beslut, även i uteslutningsärenden:
”§ 148. Uteslutningar rapporteras till kongressen. Om någon
på kongressen yrkar att viss uteslutning skall upphävas eller om den som
uteslutits överklagat beslutet behandlas detta ärende i den ordning kongressen
bestämmer.”
Om partistyrelsen snabbhandlagt en uteslutning så hade detta
varit tvunget att rapporteras på kongressen. Men om man istället väntar tills
kongressen valt en ny styrelse så kan den nya styrelsen efteråt fatta beslut om en uteslutning
som skulle vara gällande och omöjligt att upphäva under hela kongressperioden.
Därmed skulle det t.ex. bli omöjligt för Stockholmsavdelningen att nominera
Kakabave till riksdagslistan för nästa val. Och så hoppas man slippa den mediala uppmärksamheten kring frågan under den stundande kongressen. Etzlers taktik tycks alltså vara
att förhala uteslutningsärendet för att inte få den underställd partiets högsta
beslutande organ. På kongressen kommer det inte finnas något att rapportera,
eftersom inget uteslutningsärende påbörjats. Därför landar man i detta
meningslösa ”krav” på en ”time out”. De vänsterpartister som motsätter sig en
uteslutning bör alltså vara extra noga med vilka partistyrelseledamöter de väljer på kongressen.
Hur Vänsterpartiet handlägger ett uteslutningsärende är
naturligvis en fråga för Vänsterpartiets medlemmar. För egen del tycker jag att
det är självklart att om det går att visa att en företrädare omfamnar idén om
att muslimska invandrare är att betrakta som en ockupationsstyrka inte hör
hemma i ett parti som kallar sig antirasistiskt. Men, som jag resonerade om i
min ursprungliga Facebook-status, så är det lätt att konstatera att partiet
långt ifrån alltid reagerat lika kraftfullt när andra partiföreträdare spridit
rasistisk och högerextremistisk propaganda. Som partiordförande utnämnde LarsOhly den grovt antisemitiska bloggen Jingetill sin favoritblogg. Sedan han avgått har han på sociala medier varvat högerextrema
tweets och länkar med bilder på sin pung. Imorgon förstamajtalar han för
Vänsterpartiet i Borlänge. Till den kommande kongressen har Vänsterpartiets
avdelning i Sundsvall inkommit med en motion (A121) där man vill frita Assad-regimen i
Syrien allt ansvar för det pågående inbördeskriget. Partistyrelsen avslår tack och
lov motionen, men här hörs inga tillrättavisningar om att detta faktiskt inte
är en åsikt som hör hemma i ett modernt vänsterparti.
För en utomstående framstår Vänsterpartiet som ett parti med stora interna problem. Ett
parti där ledningen inte klarar av att föra fram sina argument sakligt utan
istället väljer maktspel med indragna kansliresurser, maktfullkomliga uttalanden och taktiska beslutsförhalningar.
Klas Gustavsson