lördag 30 april 2016

Amineh Kakabaveh och Vänsterpartiet



Detta är ingen blogg, men jag ville skapa mig utrymmet att lägga ut texten ganska långt för att kommentera veckans debatt kring den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh. Jag har aldrig varit medlem i Vänsterpartiet, men jag har vid tillfällen röstat på partiet i allmänna val. Jag var en av dem som blev våldsamt besviken på Kakabevehs spridande av vidrig rasistisk propaganda. På ett olyckligt sätt kom jag själv att starta en privat Facebook-debatt där Kakabaveh anklagades för att under en längre tid ge uttryck för öppen islamofobi. Jag spekulerar också kring hur Vänsterpartiets ledning kommer att handlägga den här frågan för att få henne utesluten. I onsdags eftermiddag skrev jag så här på min privata Faccebook-sida: 




”Jag har länge imponerats av det arbete Amineh Kakabave gjort för att uppmärksamma hedersrelaterat våld och hot. Den kritik hon möts av i sitt eget parti har många gånger varit enfaldig, slarvig och osaklig. Som riksdagsledamot har man ett särskilt ansvar att kontrollera vad det är för information man delar på sociala medier. Det går inte skylla ifrån sig. Jo, visst noterar jag att Vänsterpartiet reagerar olika på vilken fråga och vilken företrädare det handlar om. När Rossana Dinamarca för några veckor sedan spred lösa spekulationer om ett förmodat självmord i Uppsala höjdes inga röster på bättre källkritik, och olyckan Lars Ohly har fått sprida antisemitisk dynga utan att det kommit någon kritik och skrammel om uteslutning från partiet. Och det är klart att det här utnyttjas i en intern partipolitisk maktstrid. Men det hjälps inte. Det här tycks handla om direkt rasistisk propaganda mot den somaliska minoriteten i Sverige, fabricerad av en nazistisk organisation. Sådant får man aldrig bli avsändare för.”


Detta var en kommentar till en artikel i Vänsterpartistiska Flamman där partisekreteraren Aron Etzler bland annat öppnade för att det inträffade kunde bli ett uteslutningsärende. Vid den här tiden hade emellertid inte Vänsterpartiet gått ut med någon officiell ursäkt. Ungefär samtidigt presenterade Kakabave själv en ursäkt på hemsidan för sin organisation Varken hora eller kuvad (VHEK). I den debatt som följde i tråden deltog bland andra en av mina FB-vänner som är partikamrat och riksdagskollega med Kakabaveh. Detta är en person som jag alltid haft den största respekt för, och som nu gav sin syn på det inträffade:


”Det är förstås beklagligt att ha råkat sprida nazistisk propaganda, men jag måste nog säga att det är minst lika beklagligt att ha en syn på muslimer i Sverige, som sammanfaller med den som filmfalsariet vill etablera.”


Men en sådan formulering flyttas faktiskt fokus bort från själva delningen av ett nazistiskt filmklipp (den handling som gjort mig så besviken på Kakabaveh) till att vidgas till att handla om hennes feministiska arbete i sin helhet. Riksdagsledamoten kallade detta opinionsarbete för islamofobiskt och menade att Kakabave stod för ett ”omfamnande av idén om muslimer som en ockupationsstyrka”.


Expressens nätsida kunde man nu läsa att Kakabaveh ända sedan i somras upplevde sig mobbad av sina partikolegor. Det här väcker några oroande frågor: Varför hade hon inte fått hjälp av sitt parti att formulera och nå ut med sin ursäkt? Varför hade denna ursäkt inte lagts upp som pressmeddelande på partiets hemsida? Det borde rimligen ligga i Vänsterpartiets intresse att snabbt nå ut så brett som möjligt med detta klargörande. Var det så att Kakabave inte fick ta del av de kansliresurser som en riksdagsledamot normalt har rätt till för att kunna sköta sitt arbete? Det var ju nu hon behövde denna hjälp för att kunna återvinna det förtroende som hon själv äventyrat. Och så var det där med islamofobi. Islamofobi handlar men syn på islam som en religion som är oförenlig med demokratiska fri- och rättigheter, den utgår från en tankefigur som skiljer ”de” (muslinerna) från ”oss” (västliga demokrater), och här finns också en övergripande idé om att den västerländska civilisationen skulle vara hotad av muslimsk migration och barnafödande. Att tala om muslimer som en ockupationsstyrka är skolboksexemplet på islamofobi. Men hade verkligen Kakabave (bortsett från den upprörande postningen på Facebook) uttryckt något sådant?  Jag satte mig att läsa ett flertal debattartiklar, programförklaringstexter för VHEK (en organisation som bland sina sammarbetspartners listar Rädda Barnen, Röda Korset och en rad etablerade organisationer som arbetar för feminism och mot våld mot kvinnor). Jag skummade igenom stora delar av organisationens senaste undersökning där Amineh är en av författarna. Jag hittade inte några formuleringar som skulle ge stöd för att hon omfamnar denna ockupationsteori. I hennes texter fanns naturligtvis en kritik mot religiös fundamentalism, men det gör det i Vänsterpartiets utrikespolitiska proklamationer också. Istället handlar de artiklar som jag läste om ett könsförtryck som drabbar unga flickor (ofta med en islamsk tro) i svenska förorter.
I den debatt om förortsfeminism som Kakabeveh vad med om att starta i somras höll sig partiledningen passiva i offentligheten. I Aftonbladet gjordes något som säkert skulle se ut som ett officiellt bemötande mot Kakabeveh (hon nämns inte vid namn i artikeln, men den som fattar fattar). Artikeln hade snotts ihop av några partihöjdare (Christina Höj Larsen, Aron Etzler och Rossana Dinamarca) som ondgjorde sig över ”vänsterdebattörer” som ”underkänner politikens förmåga att skapa samhällsförändring genom generell välfärd och jämlikhet”. Anklagelsen är både obegripligt och obelagd, men innehåller faktiskt inga beskyllningar om islamofobi. Så vid vilken tidpunkt skulle det ha blivit rimligt att påstå att Kakabeh blivit en anhängare av islamofobiska konspirationsteorier? I Flamman framfördes det upprepade gånger kritik mot hur partiledningen bemött Kakabaveh. Det var antirasistiska Expo som först publicerade nyheten om den rasistiska länken. Jag håller Expo som en tillförlitlig källa när det gäller att bevaka rasistiska uttryck i offentligheten, men de har uppenbarligen inte heller hittat något de reagerat på förens i tisdags.


I den tråddebatt med den vänsterpartistiledamoten som jag var involverad i försökte jag få svar på två frågor: Vilka belägg fanns det egentligen för att Kakabave spridit denna teori om en förmodad muslimsk ockupationsstyrka? (Det kunde ju finnas texter som jag missat) Och: Varför fick inte Kakabave hjälp med att lägga upp sin ursäkt på Vänsterpartiets hemsida? Jag fick inget svar.


Jag blev mer illa till mods. Hade jag låtit min diskussionstråd bli en tummelplats för den mobbning som Kakabave sade sig vara utsatt för av sina partikollegor? Här kastades det ju ut beskyllningar som var obestyrkta och som hon inte hade möjlighet att bemöta. Jag skrev ett mail till Kakabave som snabbt svarade. Nej, hon omfamnade inte de islamofobiska föreställningar som antytts på min debatt-tråd. Och nej, hon hade inte erbjudits någon hjälp med att nå ut med sin ursäkt via partiets officiella kanaler. Detta beklagade hon sig över.


Men så kom det faktiskt ett officiellt avståndstagande och ursäkt, presenterat som ett pressmeddelande på Vänsterpartiets hemsida. (Relativt hur länge ”Kirunasvenskarnas” anhöriga fick vänta på partiets officiella ursäkt så var det förvisso snabbt agerat.) Någon av de avlönade på riksdagskansliet hade tydligen plötsligt fått för sig att göra sitt jobb. Kakabave gavs nu möjlighet att be om ursäkt på sitt eget partis forum. Hon poängterade att islamofobi var ett stort problem i Sverige som måste bekämpas. I samma presskommuniké förklarade partisekreteraren följande:


”Det är ett viktigt första steg att Amineh Kakabaveh nu här har bett om ursäkt. Hon har nu en resa att göra för att återskapa ett förtroende. Mycket av fortsättningen kommer att bero på Amineh Kakabaveh agerande. Jag tror det är väldigt viktigt för henne att folk uppfattar att hon menar detta uppriktigt.”


Det ligger naturligtvis mycket i det som partisekreteraren säger här. Förtroende kan snabbt raseras och kan ta lång tid att bygga upp. Det räcker inte med offentliga avståndstaganden. Men en ursäkt är ett första steg.


Så blev det fredag och plötslig hade partisekreteraren bytt fot, för nu lät set såhär:


”Trots den ursäkt som vi igår publicera [sic!] från Kakabaveh så upplever vi just nu inte att hon förstår allvaret i situationen. Människor kan göra fel, till och med allvarliga fel. Det viktiga är att man då står för det man har gjort och agerar utifrån det.”


Ursäkten från gårdagen ogiltigförklarades. Om det torsdagen varit viktigt att Kakabeve arbetade för att återvinna förtroende så var det på fredagen viktigare för partisekreteraren att offentligt underminera detta förtroendeskapande arbete. På ett slående patriarkalt och maktfullkomligt språk förklarade han vidare att Kakabave agerat på ett sätt som ”skadar partiet”, men också ”sig själv”. Men för dessa påståenden – dåligt draperade som ett försök till att visa omsorg om någon som skadar sig själv - gavs inga belägg eller exempel. Istället följdes harangen upp med ett krav: ”Därför kräver vi nu att hon tar en time out från sitt politiska arbete.” Men vilka är det ”vi” som partisekreteraren talar för? Hade partiets styrelse enats om detta uttalande? Eller dess verkställande utskott? Det framgick inte av pressmeddelandet. Ett parti har överhuvudtaget ingen möjlighet att stänga av en riksdagsledamot. Denne är vald av svenska folket. Därför är också ett krav på en ”time out” (en basketterm varken finns i den svenska konstitutionen eller i Vänsterpartiets stadgar ) fullständigt innehållslöst. Men Etzler hade alltså konstaterat att Kakabveh ”allvarligt skadat partiet”. I partiets stadgar finns det reglerat hur vilka befogenheter partiledningen har när någon uppträder på ett sätt som motsvarar denna exakta ordalydelse:


” § 146. Medlem som uppträder mot partiets program, bryter mot stadgarna, tillhör konkurrerande politiskt parti eller på annat sätt allvarligt skadar partiet kan uteslutas.”




Jämte detta har verkställandeutskottet rätten att tillfälligt ”suspendera” en medlem fram till nästkommande partistyrelsemöte. Men varför satte man inte igång ett uteslutningsärende? Den frågan har partisekreteraren låtit bli att svara på. Därför får han också finna sig i att det börjar spekuleras. Själv har jag en teori som jag tänker hålla för sann fram tills någon överbevisat mig om motsatsen.
Om en vecka håller Vänsterpartiet kongress. Kongressen är partiets högsta beslutande organ och kan alltså överpröva partistyrelsens beslut, även i uteslutningsärenden:
”§ 148. Uteslutningar rapporteras till kongressen. Om någon på kongressen yrkar att viss uteslutning skall upphävas eller om den som uteslutits överklagat beslutet behandlas detta ärende i den ordning kongressen bestämmer.”
Om partistyrelsen snabbhandlagt en uteslutning så hade detta varit tvunget att rapporteras på kongressen. Men om man istället väntar tills kongressen valt en ny styrelse så kan den nya styrelsen efteråt fatta beslut om en uteslutning som skulle vara gällande och omöjligt att upphäva under hela kongressperioden. Därmed skulle det t.ex. bli omöjligt för Stockholmsavdelningen att nominera Kakabave till riksdagslistan för nästa val. Och så hoppas man slippa den mediala uppmärksamheten kring frågan under den stundande kongressen. Etzlers taktik tycks alltså vara att förhala uteslutningsärendet för att inte få den underställd partiets högsta beslutande organ. På kongressen kommer det inte finnas något att rapportera, eftersom inget uteslutningsärende påbörjats. Därför landar man i detta meningslösa ”krav” på en ”time out”. De vänsterpartister som motsätter sig en uteslutning bör alltså vara extra noga med vilka partistyrelseledamöter de väljer på kongressen. 
Hur Vänsterpartiet handlägger ett uteslutningsärende är naturligvis en fråga för Vänsterpartiets medlemmar. För egen del tycker jag att det är självklart att om det går att visa att en företrädare omfamnar idén om att muslimska invandrare är att betrakta som en ockupationsstyrka inte hör hemma i ett parti som kallar sig antirasistiskt. Men, som jag resonerade om i min ursprungliga Facebook-status, så är det lätt att konstatera att partiet långt ifrån alltid reagerat lika kraftfullt när andra partiföreträdare spridit rasistisk och högerextremistisk propaganda. Som partiordförande utnämnde LarsOhly den grovt antisemitiska bloggen Jingetill sin favoritblogg. Sedan han avgått har han på sociala medier varvat högerextrema tweets och länkar med bilder på sin pung. Imorgon förstamajtalar han för Vänsterpartiet i Borlänge. Till den kommande kongressen har Vänsterpartiets avdelning i Sundsvall inkommit med en motion (A121) där man vill frita Assad-regimen i Syrien allt ansvar för det pågående inbördeskriget. Partistyrelsen avslår tack och lov motionen, men här hörs inga tillrättavisningar om att detta faktiskt inte är en åsikt som hör hemma i ett modernt vänsterparti.
För en utomstående framstår Vänsterpartiet som ett parti med stora interna problem. Ett parti där ledningen inte klarar av att föra fram sina argument sakligt utan istället väljer maktspel med indragna kansliresurser, maktfullkomliga uttalanden och taktiska beslutsförhalningar.  

Klas Gustavsson